pansarkabel behöver inte nödvändigtvis grävas ner under jord, men är lämpliga för direkt nedgrävning. Pansarkablar används ofta i underjordiska situationer, särskilt för direkt nedgrävning i steniga områden, eftersom de kan öka kabelns mekaniska styrka och förhindra mekanisk skada.
Den direkta begravningsmetoden för pansarkabel bör vara uppmärksam på följande punkter:
Botten av det uppgrävda diket ska vara ett mjukt jordlager utan stenar eller annat hårt skräp, annars ska ett 100 mm tjockt lager av mjuk jord eller sand läggas. Jorden runt kabeln bör inte innehålla ämnen som korroderar kabelns metallmantel, och bör tas bort och ersättas med jord.
Nedgravningsdjupet bör inte vara mindre än 0,7 m (i kalla områden ska kablar läggas under det frusna lagret).
Efter att kabeldragningen är klar ska ett lager av mjuk jord eller fin sand med en tjocklek på 100 mm läggas ovanpå, och sedan täckas med en skyddsplatta av betong med en täckningsbredd på 50 mm bortom båda sidor av kabeldiametern.
Den armerade kabelns metallmantel bör vara tillförlitligt jordad i båda ändar, och jordningsmotståndet bör inte överstiga 10 Ω.
På platser där kablar går igenom utan permanenta byggnader bör stakar grävas ner, och kabelstakar bör även grävas ner i skarvar och krökar.
Anledningen till jordning av pansarkabel är för att öka säkerheten och tillförlitligheten. Jordning kan driva skyddsanordningen att snubbla och undvika elektriska stötar; Samtidigt kan den utjämna potentialen för skärmskikten i varje kärna och undvika förekomsten av urladdningsfenomen. Om den inte är jordad kommer den höga strömmen som passerar genom kabeln att generera virvelströmmar i det pansrade stålbandet, vilket gör att kabeln värms upp och kan orsaka kortslutning eller bränning
